cirkeln är sluten

på fibro gruppen pratade vi om familjeliv, partner, barn och föräldrar, ett väldigt brett ämne som jag tror vi alla skulle kunna sitta och prata om i timmar, dygn, kanske månader!? Hur som helst gick jag därifrån med en känsla av samhörighet, en känsla av att hittat ärliga, riktiga, trogna vänner som inte kommer göra något imot mej, som inte kommer såra mej så fort dom får tillfälle. Ett par vänner som jag kan berätta allt för som jag känner även om det är svårt. Tack för att ni finns...! Det rann en tår ner för min kind när jag gick mot dagis, av glädje och av sorg. Dubbelt verkligen. Finns så mycket jag skulle kunna skriva men jag har inte tiden, tänkte ta det i ett senare inlägg men det är några saker jag tycker ni kan tänka på , ni som läst.

För det mesta är jag glad, positiv och ambitiös.
Ofta ser jag piggare ut än vad jag är.
Min sjukdom syns ju inte utanpå. Jag lider av att inte orka som förr och av att möta en oförstående omgivning.
Det är svårt att bli betraktad som lat och inbillningssjuk.
Men smärtan finns där och gör mej till en viss del handikappad.
Smärtan förvärras av missförstånd och socialt " tryck"

Så snälla ni, tryck inte ner mej, jag gör så gott jag kan, alltid.


Tyck om mej mest när jag förtjänar det minst för det är då jag behöver det mest.


Ta gärna kontakt med mej , fråga mej och jag skall försöka förklara hur jag känner det.